.

Här är min mamma när hon var liten.



Den här bilden skickade morfar in till uttagningen av Pippi Långstrump. Hon blev uttagen till audition, men kom för sent. Tänk om det hade blivit hon?


Mamma är den lilla bebisen. Hon är en sladdis. Hennes syskon är 8, 9 och 10 år äldre.

Snällaste systern lånar ut sin tumme. Redan som tvååring tog hon hand om mig!


Jag tror mig se vissa likheter mellan mig och Stella.



Jomen, visst var jag väl ett vackert barn? Ser jag inte ut lite som Johan Glans?


Madde? Stella?

Så fina barn... Iallafall ett.


Här är också en bild som lika gärna kunde vara Stella.


Läckert...


Jag vill bara förtydliga att hon faktiskt VAR snäll mot mig när vi var små.


Ja, mitt bordsskick är i stort sett oförändrat.


Gilla att jag använder haklappen som mantel. Ana också en viss stolthet över att jag har så snygg mat.

Så här på "äldre" dagar så förstår jag inte det roliga som ungdomar har när de "går ut" och "festar".
Jag och Mac har pratat om det innan, att nu har vi hamnat i "kalasåldern".
Den åldern då man tycker att det är roligare med kalas (mat, fika, eller kanske sällskapsspel) än med regelrätta suparfester.

Men faktum är att för bara 6 - 10 år sedan så var jag ju där själv. Fest varje helg. Utgång. Och med fest menas att samlas hemma hos någon och dricka alkohol. Så mycket mer gjorde man ju inte.
Om plånboken tillät så dansade man arslet av sig på krogen.

Jag är ju inte vansinnigt gammal, och visst kan det vara kul att festa till det ibland. Men att någon i sällskapet ska hamna på sjukhus är inte längre ett kvitto på en lyckad kväll.
Jag trivs väldigt bra i kalasåldern. Det måste jag tycka.

Men, som den hyvens tjeja jag är, så här såg jag ut 2005.

Det är ju synd att skryta med att jag var ett vackert barn som liten. Men, å andra sidan, alla har vi väl haft våra fula perioder i livet.
Jag ska trotsa all eventuell ful-ångest och bjuda på en bildkavalkad ifrån hela min skolgång.

Klicka på bilderna för att se en större version

1990 - Jag börjar ettan. Första riktiga skolkortet. Varsågoda, Madelene 6 år.



1991 - Tvåan.



1992 - Saknas, tack och lov. Den skolkatalogen är hemma hos syster. Den är ett tydligt exempel på "barnsomtröttnarpådentjatigafotografen"


1993 - Fyran. Älska den underbara hårsprayluggen á la 1990-tal. T-shirt, väst, tajts och USA-sockar.



1994 - Femman. Tja, vad säger man. Även om jag tycks platsa i särskolan, så skyller jag på olyckliga omständigeter. Vi var en stor klass på 34 elever, och 15 barn som ska klämma ihop sina rumpor på en liten bänk blir trååångt. Det och superdålig kvalla på fotot kan bara bli disaster.



1995 - Sexan. Dags att plöja igenom skolkatalogen för att se vilka som ska hamna i nya klassen på högstadiet. Dessa ringar vi in med blå penna. Förvånansvärt nog så skulle jag själv hamna i min klass. Klyftigt.



1996 - Sjuan. Ny klass på höstadiet. Som lite extra krydda så tyckte jag att det var en bra idé att permanenta håret.



1997 - Åttan. En sekund av ofokus och dubbelhakan är ett faktum.



1998 - Nian. Den här älskar jag. Jag är 14 år och hormonerna går bananas i kroppen. Man försöker hitta sin identitet. Det här var min period med miljardvis med halsband och massvis med smink. Jag minns hur mamma bönade och bad att jag inte skulle sminka mig så mycket på skolkortet, och ball som hon är, lilla mamsen, så kompromissade hon med att "du får ju ha ringen i näsan iallafall"


1999 - Ettan. Wow, vuxen nu ju. (yeah, right).



2000 - Tvåan. Lite så där "jag kan ju det här nu"-avslappnad. Man var ju stor.



2001 - Trean. Frånvarande. Jag var ute och kämpade med körkortet när skolfotot togs.


2002 - Slutet av trean och dags för livets sista skolkatalog - Studentkatalogen. Glädjen på bilden är genuin och jag minns studenten med glädje. Jag skulle gärna göra om den.

Med sina gamla skolkataloger kan man ha mycket roligt. Jag har varit nere och hämtat dem idag. Det är kul att bläddra i.
Jag har hört ett rykte. Var det sant? Hade vi gått i samma skola, han och jag?
Jag rev fram min skolkatalog från första året på gymnasiet och började bläddra. Skulle jag hitta honom?
Det gjorde jag. Ryktena var sanna. VI hade gått i samma skola, han och jag.


Andra ifrån vänster på främre raden.
Är det någon som känner igen honom?
Om ni får en närbild?

Han ser faktiskt väldigt bra ut, måste jag säga. Snäll. Någon som känner igen honom?
Nu då kanske?


Vem kunde tro att han skulle spränga sig själv på Stockholms gator 11 år efter att den här bilden togs?
Kan man tro att det här är ansiktet av en framtida självmordsbombare?
Man undrar bara - Vad hände?

Här är för övrigt min klassbild ifrån samma skolkatalog.

Utrustad med världens roligaste syster så har nu min dag börjat på bästa tänkbara sätt!



Vad är det nu som är så roligt med det här?

Den här låten var det hetaste man kunde lyssna på 1994. Jag var 11 år och Helena 13. Vi var på besök hemma hos en kollega till pappa. I Dalarna.

Vi hade sovit över, och på morgonen så vaknar vi av det här introt. 100 gånger i rad.
Sonen (vid tillfället också 11 år) tyckte att det här introt, vilket för övrigt är helt omöjligt att höra vad det inehåller för ord, var såååå sjukt bra att han ville väcka oss med det. 100 gånger i rad.

Tänk er att vakna till det.

Nu ska jag berätta om det absolut ballaste jag visste 1999.
Jag gick i ettan och min älskade syster gick i trean.

Det bästa med det var de (sommar)dagarna som hennes pojkvän Chrille kom och hämtade oss ifrån skolan.

Chrille hade en VW Corrado.


Den var importerad ifrån USA och hade sånna där balla bälten som spänner fast sig själva. (Hyperballt, va?)
Den hade också ett fläskigt ljudsystem.

Det bästa som fanns vara att åka fort i denna bil med syster och svåger och lyssna på musik.
Min absoluta favvolåt just så var Nur Geträumt med Blümchen.



Mmm, ljuvliga ungdom!
Underbara minnen!

Har du någon speciell låt som ger dig härliga minnen?

Jag gillar själv mina Ur Arkivet-inlägg skarpt. Där för har jag nu gjort dessa till en egen kategori.
Den hittas under Rubriken Mig & Mac.

Jag har haft lite problem med att få den att fungera, trots att jag har gjort allting enligt manualen...
Jag hoppas jag får ingång den inom kort.

Mycket nöje!

1986 var jag tre år.
Alla som har varit barn på 80-talet vet att vi älskade de röda kassett-banden med tillhörande bok och samma röst som sa: När du här den här signalen *plingeling* Då vet du att det är dags att vända blad.

Förutom alla My little Pony och diverse Disne-sagor så hade jag en som jag älskade speciellt mycket.
Vi Leker En Sång hette den.
Det var sex lsånger på bandet och i boken fanns det bilder på rörelserna man gjorde till.
Rörelserna har jag tyvärr glömt bort, men sångerna kan jag fortfarande utantill.

Vi Leker En Sång


Ticketicketick


Krokodilen I Bilen


Ballerinan och Pelle Pajas


Krille Krumelur


Mitt Lilla Putte-Tuffe-Tåg

Helt utan anledning fick jag för mig att öppna min fina brudkista för att se vad som gömde sig i den.
I min ungdom så använde jag den till det som en brudkista är till för.
Att fylla med diverse grejer man kan behöva när man flyttar hemifrån.

Jag har aldrig riktigt tömt den, utan lite grann har legat kvar på botten. Jag öppnade nu för att se vad jag kunde hitta.

• Två sma tavlor, den ena har jag gjorti träslöjden med emalj, den andra är fruktansvärt vacker. Den ena ska jag slänga och den andra ska jag spara. Gissa vilken som är vilken.

• En glasburk med hatt. Hatten syddee jag själv i syslöjden i lågstadiet. Den ska sparas, det är ju jättehäftigt att han något man själv hhar gjort för typ 20 år sedan.

• Två ljuslyktor - sparas.

• En äggkopp i form av en spiral.

• Ett pepparkar

• Fem små glasunderlägg

• Babykläder

• Tre dukar

• Efter-sol-kräm

• Grytunderlägg

• Tre potpurri-skålar

• En kakelplatta.

Där ser man vad man kan hitta i gömmorna...
Babykladerna sydde jag själv i syslöjden, men löftet att jag skulle använda dem till mitt första barn.
Ska jag vara helt ärliga så är de inte helt tokiga, utan kan nog faktiskt användas!


Observera färgvalet!

Det var min farfar som snickrade min brudkista och jag fick den på min 13-årsdag 1996.


Den syns inte ordentligt för att det står massa vin och vinglas ivägen, men den är jättefin, jag lovar!

Som barn har jag alltid haft långt hår.
920806 skulle jag till frisören, och den gången minns jag som om det var igår.

När frisören hade klippt klat och jag såg i spegeln hur kort håret var så fick jag ett psykbryt av astronomiska mått.
Jag ålade omkring bland håret på golvet för att rädda det som räddas kunde. (Mamma måste ha skämts ögonen ur sig).
Jag samlade ihop en hårtuss som jag insisterade på att ta med hem.
SNäll osm mamma var så lät hon mig också ta med mig håret hem. Hon knöt en liten rosett om tussen, stoppade den i ett kuvert och märkte kuvertet:

Jag grävde fram min lilla videokamera (som jag borde använda oftare, faktiskt) ur garderoben och hittade ett litet band.
Det är inget over the top, bara två systrar som goofar runt på A6.

Lägg gärna märke till det härliga motorljudet ifrån min dieseldrivna race-golf som pappa byggde. Den syns även i bild en kort stund.

Jag hittade inte min fire wire, så en ursäkt för den kassa kvallan vill jag klämma in här också!

1988 var jag 5 år och då fick jag den här underbara boken.

Jag vet att jag älskade den. (Jag tror till och med att den smällde högre än "Historien om Någon")
Astrid Lindgren är ju fantastisk!



Den handlar om Lasse, som inte vill gå och lägga sig.
Istället får han gå upp till Tant Lotten, som bor ovanför, och låna hennes glasögon.
Genom glasögonen ser han alla djurbarn som bor i skogen, och hur alla dessa gör sig redo för att sova.